Nu sitter vi bara och väntar. På att återvända till Sverige. Ett land av förutsägbarhet. Där allt alltid följer normer, oskrivna regler och mönster. Vi har gråtit utav olika anledningar denna resa. Vissa utav hemlängtan, men idag gråter jag inombords. Jag vill verkligen inte lämna Shanghai. Jag blev kär i Shanghai vid första ögonkastet. Vi har haft en underbar resa tillsammans och det är otroligt hur tjugofyra så olika ungdomar kan komma så bra överens och passa ihop tillsammans. Hur vi kan skratta så mycket och förstå varandra. Så svårt som det är att beskriva hur bra vi har haft det, så svårt det är att berätta om vår resa, så svårt det är att beskriva hur underbra klass vi är.

Just nu är det svårt att längta till studenten. Jag, i alla fall, vill inte skiljas från min klass.

Xoxo // Julia Arheden och sp3c.

Kanal

"Hotellets" trädgård

Kinesisk frukostdiskning

Att besöka kanalstäderna var som att resa tillbaka i tiden. Till skillnad från Shanghai där lamporna blinkar i takt och taxibilarna susar förbi är både Tongli och Xitang städer som känns som de har stannat 100 eller 150 år tillbaka i tiden. Husen är gamla, det hänger röda små ljuslyktor överallt och kvinnorna tvättar matlagningsredskapen i kanalen. Allt är väldigt olikt från hemma och det går inte att säga att ett sätt att leva är bättre än de andra, det är bara som natt och dag vilket är oerhört fascinerande att se. Lika fascinerande som det var för oss att se hur de levde var det för att kineserna att nyfiket och oblygt titta på oss. Medan vi gick runt och tittade och shoppade märkte vi ofta att vi var iakttagna av äldre kinesiska män och kvinnor som log mot oss när vi tittade tillbaka men som säkerligen tyckte att vi var väldigt annorlunda och intressanta varelser som talade otroligt annorlunda.

Vi vandrade runt i Tongli på förmiddagen där en del av oss passade på att införskaffa de sista presenterna och de typiska turistföremålen medan vissa av oss satte oss på ett café för att värma våra frusna händer och fötter och för att bara ta det lugnt en stund. Även om solen sken och det var vackert så var kylan bitande och trots flera lager med kläder frös vi och även om det inte var ett dugg kul då är det en faktor som kommer göra att vi kommer att minnas just den här lilla utflykten extra mycket.

På eftermiddagen tog vi vår buss och åkte en timmes bussresa till för att komma fram till Xitang, en stad som främst är känd för dess vackra ljus på kvällen då alla röda lampor tänds och speglar av sig i kanalen. Det var som det var sagt, utsikten var fantastiskt vacker och jag är säker på att många av oss häpnade över hur annorlunda staden såg ut jämfört med de andra städerna vi hade besökt och över hur fridfullt även Kina kan vara trots den stora mängd människor som alltid rör sig.

På kvällen åt vi en gemensam middag och sen gick alla tillbaka till sina rum som var av lite olika standard. Hotellrummen var inte lika dem som finns i Sverige, vi bodde i små trånga gränder precis bredvid de kinesiska familjerna och en del av oss sov med alla kläder på medan andra fick skön luftkonditionering och vissa fick ”romantiska” rum. Det var inget som någon av oss var förberedd på och sömnen var inte den bästa då sängarna bestod av en planka men det är som de säger, det som inte dödar det härdar.
Hur om helst har kanalstadsbesöket varit bra. En resa bak i den kinesiska historien och med en vacker vy som säkerligen fick många av oss att slappna av och njuta en stund. Kina är stort.

/ Sofia Källmark

Restaurangmys

Den här dagen har varit otroligt lång, vi började med att lyssna på några föreläsningar på SISU.
Där fick vi höra massa om kinesiskmat. Därefter skulle vi sjunga karaoke med eleverna, men det blev lite förrviringar så vi hamnade på Starbucks istället. Där vi alltid hamnar till sist. Jag tror att de flesta var där från 13.00 till 18.45 … men vad kan vara bättre än god mat och mysiga soffor på ett ställe? Härligt när nästan hela klassen är samlad på ett ställe, kärlek till min klass!

Efter det blev det gemensam middag med klassen och lärarna. Där vi åt en otroligt god middag på en japanskrestaurang, där alla i klassen höll var sitt tal om hur resan har varit. Sammanfattningen av allas tal är:

- otroligt kul resa

- lärt känna alla mycket bättre, vi kan säga allt till varandra

- upplevt massa nya saker

- vi älskar verkligen vår klass

- vi vill träffa varandra mer efter resan

- det kommer bli tomt när vi kommer hem och det inte finns 24 andra i närheten hela tiden

- hemlängtan/inte hemlängtan

- självspolande toaletter

- vi hoppas på den fetaste avslutningen i helgen

Detta och mycket mer fick vi höra ikväll. Och jag håller med alla, det har verkligen varit en otrolig resa och att komma hem i en tyst lägenhet, kommer bara känns jättekonstigt. Men nu är det bara tre dagar kvar sen är vi hemma igen. Och jag tror alla saknar något från Sverige. För mig är det att inte ha tillgång till mormors köttbullar eller riktigt svensktgodis. Att kunna andas in frisk luft och att gå säkert över ett övergångsställ är något man kommer uppskatta otroligt mycket när vi kommer hem. Men priserna i Kina är så låga så vi kommer inte vilja köpa något när vi kommer hem. Hur ska jag kunna betala 65kr för en Bigmac meny, när vi betalat 27kr här? Eller kunna köpa läsk för 15-20kr hemma, när vi betalat högst 5kr här? Det kommer bli en otrolig omställning när vi kommer hem. Men vi är SP3c och vi klarar allt!

Louise Svensson

Jackan behålls på i kyliga klassrum

Lektion i kinesiska

En dag full av presentationer och intressanta samtal

Vi började vår dag med att de kinesiska eleverna hade presentation om Kina och sedan fick vi svenskar ha vår presentation om Sverige. Då de pratade om kinesisk historia gick det inte att undgå att märka att de medvetet valt att utelämna stora och viktiga delar om Kinas historia. De talade inte om till exempel Mao eller kulturrevolutionen, vilket är något som vi i Sverige talar mycket om när vi ska lära oss kinesisk historia.

Däremot talade de om Japan som en fiende som hade förstört mycket för Kina. Man la fram det hela som att Japan i princip utan anledning kom till Kina och mördade tusentals oskyldiga, och det var viktigt att poängtera att många av dessa var barn. Det blev snabbt underförstått att Japan inte ligger högt på julklappslistan.

När det blev dags för lunch så åt jag och Sofia middag med två av de kinesiska tjejerna, Julia (kinesen Sofia bodde hos) samt Malin. Det blev massa prat om Sverige, om hur våra liv ser ut, hur våra familjer är med mera. Jag och Sofia visade en och annan bild som ofta följdes av ett ”oooh” från deras sida.

Efter lunch hade vi kinesiska och jag tror faktiskt att en del av oss lyckades lära sig några enkla kinesiska fraser (i alla fall de mest nödvändiga som ”toalettpapper” och ’’jag talar inte kinesiska’’) Sedan bestämde jag och Sofia träff med samma tjejer som vi åt lunch med samt två till. Vi skulle ses senare på kvällen igen på Starbucks.

Denna gång hade vi fler frågor och tänkte att vi kanske skulle försöka våga fråga lite om de svårare ämnena, så som politik. Men det blev inte helt enkelt. De fanns mycket de inte ville prata om, och när vi frågade om det som de hade utelämnat tidigare i presentationen så sa de bara att de inte ville prata om saker som kulturrevolutionen för de var en mycket mörk del av deras historia. Samtidigt sa de också att Mao, han förenade folket och landet.

Åter igen talade man om Japan som en orsak till att landet är där det är idag i utvecklingen. Men det var inte bara Japan de talade om denna gång. De räknade upp många fler länder som invaderat Kina genom tiderna, Frankrike, England, med flera. Vi förstod att många kineser känner ett förtryck och en brist på respekt från resten av världen. Vilket i sin tur har gjort att kineserna är ett stolt folk som känner stor kärlek för deras moderland. Enligt min uppfattning har många kineser en helt annan kärlek till sitt land än vad vi svenskar har.

De förstod inte heller riktigt vad vi menade när vi undrade om de ville ha demokrati som i Sverige (’’vad är det?’’) eller fler partier att rösta på (’’det har vi haft, det fungerade inte’’).

Jag vet inte vad deras tankar är om samtalet. Jag och Sofia är ju så vana att kunna prata fritt om allt mellan himmel och jord att vi hade svårt att begränsa oss. Medan de hade svårt att prata så öppet. Men vi fick svar på många frågor, på ett eller annat sätt…

Torsdagen den 8 december

Mer presentationer, och så lite luciaträning

Idag blev det luciaträning och lite fler presentationer om Kina. När lektionerna var slut för dagen hade vi fri tid att disponera hur vi ville. Några åkte och hämtade sina fina balklänningar som äntligen blivit klara. Andra satt på Starbucks där de flesta av oss har blivit stammisar.

Jag själv var inte delaktig i lektionerna på morgonen då jag inte kände mig helt frisk. Så jag kan inte riktigt uttala mig om hur det var idag. Det är många som behöver ta en dag att bara vila upp sig för det är så mycket nya intryck hela tiden att det nästan snurrar i huvudet på en ibland. Varje dag får vi uppleva nya saker och hjärnan går hela tiden på högvarv. Så en liten paus för att smälta allt man ser och hör kan behövas. Vi vill ju inte glömma något! (fast det lär vi nog inte göra heller…)

Julia Malmgren

Toly på universitetsområdet SISU

På SISU

Efter en helg av äventyr tog vi oss alla till SISU, relativt oskadda. De flesta tyckte nog att homestayen gick bra. Lärarna var inte här när vi kom, så vi tog saken i egna händer och fixade våra egna rum. Mest cred ska gå till de som kom allra först, det var trots allt de som fixade det mesta. Området här på SISU är stort. En homestay kines beskrev det som så stort att det behövdes taxi för att ta sig runt. Vi fick bo i villorna som ska vara betydligt bättre än de vanliga campusrummen.

Byggnaderna är stora och ser pampiga ut, åtminstone på utsidan. Vi tog oss till byggnaden/salen där de undervisade i svenska. Där fick vi presentera oss själva och lyssna på kinesernas presentationer på svenska. Vi fick även höra lite ”skönsång”.
Vi skulle ha gjort de nationella proven i svenska, men datorerna fungerade inte. Så vi fick skjuta på det. Så vi fick fritid istället.

Tisdagen började med de nationella proven. Efter det så fick vi vara lediga. Då åkte de flesta för att hämta sina skräddarsydda klänningar eller kostymer. För att göra det lite jobbigare tar det 1,5 timme med tåg för att ta sig till affärerna, där vi var förra veckan. Det var många som inte blev nöjda, men alla killar var nöjda med sina kostymer. Så vem bryr sig…

Idag fyller jag (Emma) år och det har väl inte varit den mest lyckade dagen hitintills. Varför den inte blivit så lyckad är dels för min klänning som jag beställt var inte som jag tänkt mig. Och även att jag mått allmänt dåligt med mycket hosta och halsont. Men nu ska vi ut och äta med de flesta i klassen och göra det till en lyckad dag.

Vi vill även hälsa hem till nära och kära, (antar att alla andra i klassen också hälsar till sina familjer)
Viktor och Emma

Yuyuan

Efter att Sara (vår kines svenska namn) visat oss till vårt rum och hennes pappa lyckats få upp de överfulla resväskorna för den smala spiraltrappan väntade middag med familjen. Båda kände sig lite skeptiska till hur maten skulle bli, men inte ens det hade vi behövt oroa oss för. Vi blev bjudna på traditionell, kinesisk mat som var den godaste vi smakat här i Kina. Som tur var hade vi lyckats öva in tekniken att äta med pinnar på våra tidigare restaurangbesök, annars hade måltiden kunnat bli aningen pinsam.

Dag två på vårt Homestay tog Sara med oss till Yuyuan, (Yuträdgården) där hon visade oss runt och berättade om Kina. Det tog ca två timmar att ta sig in till centrum med buss och tre olika tunnelbanelinjer. Dagen gick fort och snart var det redan kväll.

Hela tiden vi tillbringade med Sara och hennes familj gick väldigt fort. Vi fick uppleva både överfulla bussar, galen trafik och hur det är att bo med en kinesisk familj. Den sömnen vi missat under de gångna veckorna fick vi äntligen möjlighet att ta igen. Vi båda trivdes väldigt bra och är tacksamma över att familjen välkomnade oss med öppna armar.

Felicia och Toly

Vägar i flera våningar

Resans mantra

Stor, snygg friterad räka med valnötter

Siesta

Gårdagen tillbringades med shopping i sakta mak, en timmes orientalisk fotmassage ackompanjerad av porlande vatten och stilla musik i ett mörkt rum, och avslutades med middag på en lågmäld japansk restaurang. En ovanlig dag i det annars så hektiska och larmande Shanghai. Vi hann (läs orkade) t.o.m. även läsa flera kapitel i den första av de fyra-fem romaner vi hade tänkt hinna med under resan…

Nu ser vi fram emot att möta eleverna igen imorgon och att få höra om deras äventyr under helgens homestay hos kinesiska familjer.

Helena & Boel